1978

VÄNBREV FRÅN SUDAN

Bor 10.3.1978

Sitter under en smått sönderrostad båt vid Vita Nilens östra strand. Det regnar i Bor. Förkänningar av regnperioden april – november. Jag småfryser. Det var det länge sen jag gjorde kl. 1 på dan. Det brukar vara 40 C i skuggan och det enda man kan göra är att ligga på rygg och flåsa. Det var ett tag sen jag senast skrev, nångång i Egypten måste det ha varit. Har varit i Sudan över en månad nu. Sudan är stort, 1/3 av Europa. Jag har åkt från norr till söder. Vändpunkten var Juba på 4:e breddgraden. Åkte lastbil hit i förrgår. Satt på lasset med 8 andra, alla svarta. Detta är den svarte mannens land. Den svarta kvinnans, den svarta människans land. Sov över på polisstationen. Ligger på cementgolv. Det finns många poliser här, suspekt många.

Stannar några veckor till i Sudan. Åker upp till huvudstaden Khartoum om några dagar. Finns två möjligheter att ta sig dit upp. Det går ångare på Nilen och jag skulle gärna ta en sån, men det innebär lång väntan innan den går. Den andra möjligheten är att skumpa på lastbil i 3 dygn, vilket inte är inbjudande, men snabbare. Snabbare till dusch och WC-möjligheter, snabbare till en mjuk säng.

Jag bidar min tid och låter allt ske långsamt, har ingen speciell brådska. Har tänkt vara tre veckor i Egypten innan lyftet över till kära Europa. Har många vänner att träffa i Kairo. Troligen hinner inget brev fram till dess, så om du skriver, skriv till 

c/o Farhi, Rue des Vollandes, 1207 Geneve 

fram till maj.
Det finns många underbara frukter här, bl.a. en som heter mango. Gräset heter bango. Det är mango-bango dagarna i ända.
Att fotografera här är nästan lika svårt som att försöka sälja kylskåp till eskimåerna. Har haft flere problem. Som tur är skaffade jag fototillstånd i Khartoum när jag var där en vecka i början på februari. Goda tider i Khartoum; hästkapplöpningar och ölfabrik.

Regnet har upphört och eftersom jag har lite kallt så ger jag mig iväg till snutstationen och fiskar upp en tröja ur din ryggsäck, som stått stötarna bra. Tar en promenad och försöker komma över en pipa. De är ivriga på att sälja sina pipor och har jag lite tur kanske jag kommer över en skönhet.

För att försäkra mig om situationen tittar jag ut under båten och frågar en kille under ett träd: 

Fi mattar? (Finns regn?) 

Mafi. (Finns inte.) 

Kwais! (Bra!). 

Arabiskan har lossnat en smula. 

Malakal, 14.3.1978

Har bytt plats som du ser och befinner mig 400 km norrut, i Malakal en stad vid Nilen. Härifrån går det ångare om fyra dar (troligtvis) och på den tänker jag vänta. Jag behöver vila upp mig efter en djävlig resa hit. Åkte lastbil på flaket. Den hade inget lass, bara människor. Människor är ingen tyngd så skumpandet blir värre. Var trångt som fan på flaket. Stack från Bor klockan 4 på eftermiddagen och den första kvällen satt jag på räcket. Min bak tålde det inte så länge så jag försökte hitta en ståplats på flaket som kryllade av folk. Det var nästan omöjligt. Lyckades borra ner en fot och stod på ett ben och skakade en halvtimme. Vägarna här är värre än byvägarna på Åland. Mycket värre. Som tur var hoppade några människor av under färden och jag hittade ett litet utrymme längst bak på flaket och utförde mina hopp där, kämpande mot ett tomt oljefat som ville ramla över mig i ett. Var skönt att stanna för natten efter 7 timmars resa. Lägga sig på dammjorden och slockna bort under den stjärnklara himlen för att vakna upp till en ny dags plågor. Stod hela den dan vid räcket och höll i mig. Kände mig som en bergsprängare. Att hålla i räcket var som att hålla i en stor vibrerande borr. Frivillig tortyr. Inte nog med det. Armar krälade omkring mig, fångade in mig i hörn och jag fick göra många viljeansträngningar för att inte klappa till nån. Gav små tjuvnyp nu och då när någon trängde sig för nära på och gjorde det om möjligt ännu obekvämare för mig. 

Stannade ett par timmar mitt i dan på ett ställe där det fanns te. En liten stilla by, mycket vacker. Skön att vila min sargade kropp i. Ingen mat, men gott te. Fick så småningom också mat i mig, en sudanesisk smörja som smakade bättre nu än för nån vecka sedan, men hungern var även större nu. Här äter man med händerna eller med tillhjälp av ett bröd. Har inte använt gaffel på över en månad.
Stannade för natten 3 mil utanför Malakal. Färjan över floden går inte i mörker. Mina fingertoppar hade förlorat sin känsel när jag kröp ner i den alltför varma sovsäcken. Hellre svett än myggbett. Har på något underligt sätt klarat mig undan sjukdomar hittills i Sudan och det är jag glad för. Malarian är mycket vanlig och för det mesta hjälper det inte att ta förebyggande piller. Att dricka Nilens vatten kan inte heller vara värst hälsosamt, men hittills har jag klarat mig. Det är bara mina njurar som gör lite ont efter skakningarna på flaken och för att inte förstöra dem helt är det bäst att vänta på ångaren.

Inga andra resenärer här i stan just nu och det känns lite ensamt men samtidigt befriande. Resenärer håller ihop och blir en liten klick. Undrar vad jag skall göra med mina fyra dagar här. Ta promenader ut bland lerhyddorna med halmtak. Skapa folksamlingar omkring mig. Möta tiggare. Hälsa på var och varannan och vara rädd för att få nån sjukdom från de eviga handskakningarna. Försöker undvika för mycken närkontakt. Det är tröttande. Var jag än går är jag unik. Skiljer mig från mängden obönhörligt och överallt kommenteras jag. Ungarna skriker ”Howadja” på långt håll. Alla kallar mig Howadja, som betyder Mister. Är en mister bland många andra. Är inte längre Tom. Dyker jämnt in i konfliktsituationer och bryr mitt huvud med hur jag skall klara mig ur dem. Är sällan nöjd med mina lösningar. På nåt sätt är det alltid nåt som blir fel. Fördomar. Försvarandet av min egen identitet, integritet.

Varje gång jag lämnar en plats känns det som jag glömt nåt, lämnat nåt efter mig. En konstig känsla, som inte försvinner ens när jag försäkrat mig om att mina materiella ägodelar finns med. De, ägodelarna, fick sig förresten en och annan smäll på vägen hit och din ryggsäck måste repareras. Får svetsa lite i Kairo och sen är den bra igen. Till dess hålls den ihop av snören. Ett under att min kamera inte fick några synliga skador. Jag hade mycken möda att skydda axelväskan där den låg.
Finns underbart vackra djur här. Överallt finns dessutom getter och höns. Hönsen utsätts för mycket plågor. Man binder fast dem i benen och låter dem skumpa med på färden innan de möter sin död då man stannar för matpaus. Sudaneserna delar med sig av sin mat hur lite de än har.

Gick ner till floden igår och blev vinkad till en ångare vid flodbädden. Gick upp på den och utbytte de vanliga vänlighetsfraserna och berättade vart jag var på väg och var jag kommit ifrån, var jag bor och hur länge jag varit på väg. Det klarar jag av på arabiska. De rökte en J och jag fick mig ett bloss. Satt och såg på Nilfloden där den flöt förbi och två näsborrar dök upp med ett flås för att sjunka under ytan igen. Det visade sig vara en flodhäst med unge. Undrar vad för liv de för?
De snusar väldeliga i Sudan. Stora prillor i underläppen. Spottas vilt och man får se upp där man går. Speciellt vid sidan av tåg. Åkte tåg i 5 dagar till Wau och blev rätt trött på att öppna fönstret och luta mig tillbaka när det skulle spottas. Folk åker också på tågtaken. For till Wau för namnets skull. Vem kan motstå något som heter Wau. Var en skön plats. Undrar hur det är i Abu Kuk?

Ma salam, sadiquk.

Al-hamdu-l´ill-ah!

صديقك كل الحب،

Tom